Under alla år av resande i Europa har vi tillbringat de flesta semestrarna i Frankrike. De senaste 10, nästan, i en och samma by, La Garde Freinet, 2 mil norr om St Tropez. Redan för 20 år sedan sa jag till Bosse och barnen ”att någon gång ska jag ha ett stenhus i Frankrike” och varje gång vi åkte förbi ett förfallet stenhus så påminde de mig. Är det ett sådant du menar?

Nu har drömmen äntligen blivit verklighet vi har fått (fått och fått) nyckeln till vårt hus i Provence. Under årens lopp har vi (med hjälp av väninnan Agneta) tittat på många hus i byn. Antingen för stora, för små, för mycket att renovera, för många trappor, för lite ljus, eller för dyra. Så, i somras, hittade vi äntligen ett hus som passade. Visserligen fick vi tumma på kravet om få trappor och visst var det lite dyrare än vi hade tänkt, men vi kände direkt att ”här kommer vi trivas”.

Efter några veckors prutande, givande och tagande tog pappersarbetet vid. Efter att ha fixat personbevis, vigselbevis, notarie, besiktningar för radon, jordbävning, el, husbock och annan ohyra, värderingar och bankkonton var det dags att träffa notarien och ”skriva på”. Påstå aldrig att Sverige är byråkratiskt!

Så nu är vi ägare till ett 350 år gammalt stenhus. Nu ska vi bara fixa internet, den gamla dörren som vinden blåser rakt igenom, golvmattan som luktar illa, elen som inte var ”up to date” och de rinnande toaletterna. Glömde balken under trappan som måste bytas.

Och så allt kul förstås; att möblera, fixa och måla lite. Det blir nog bra det här. Jag har ju haft 20 år på mig att fundera…