Haidi Lindqwist
Publicerad 12 april 2015 av Haidi Lindqwist

Route 66, dag 7–10

Route 66, dag 7–10

Vi lämnar Oklahoma City efter att ha kollat oljan i bilen. Ingen fara, den ville nog bara ha lite uppmärksamhet. Genom Oklahoma vidare till Texas via Kansas. Landskapet platt och tråkigt. Byggnader av olika slag utspridda lite planlöst här och där. Ett oväder tornar upp sig i horisonten, enligt väderrapporten är det risk för tornado. Det finns några i bilen som hoppas på det. Bara för att få ha sett en… men på distans då förstås.

Väl i Texas stannar vi i Erick. Ett samhälle med stolta Red Necks och Cowboys med sporrar på stövlarna. Fikat, med hembakad aprikospaj, på Main Street Bakery var gott och kändes lite ”tantigt” i jämfört med de tuffa pojkarna som slevade i sig sin lunch – med cowboyhattarna på. Ericks stolthet är deras countrysångare Roger Miller (1936–1992). Hans mest kända låt och största hit ”King of the Road” släpptes 1965 och nådde fjärde plats på Billboardlistan.

Route 66, dag 7–10

Main Street Bakery

Stannar i Amarillo och börjar med att besöka Cavenders för shopping av boots, jeans och hatt. Ett enormt urval av allt: spetsiga, raka, höga, låga, mönstrade och enfärgade boots, stora, stora cowboyhattar och alla jeansmodeller som tänkas kan. Efter mycket provande blev det bara jeans.

På kvällen blev vi hämtade av en limousin, lite sunkig, men gratis. Den praktiska servicen har Big Texan Steak Ranch. Världens, enligt de själva, bästa steakhouse (det är mycket ”world famous” på både det ena och andra). Här får du din köttbit gratis om du äter en biff på 2 kg med tillbehör (potatismos + sallad) på 60 minuter. Det var tre som lyckades under tiden vi satt där. Några lyckades inte. Vi förstår dem, vår kanongoda köttbit, på bara 600 och 300 g var mer än nog. Bosse kryddade sin genom att ta ett rejält bett på en grön chili och tystnade för en lång, lång stund. Big Texan är visserligen ett turistigt ställe, men väl värt ett besök.

Route 66, dag 7–10

Så här ska en chaufför från Texas se ut.

Route 66, dag 7–10

2 kg steak på 60 minuter, lycka till!

Precis utanför Amarillo finns The Cadillac Ranch. Bilar, dekorerade av alla besökare, nergrävda i en åker (!). Bosse bidrog till att försköna installationen genom att spraya HV 71 – world famous enligt honom.

Route 66, dag 7–10

Cadillac Ranch

Route 66, dag 7–10

En fri konstnär

Route 66, dag 7–10

En fri konstnär 2

I Vega klev vi in i en järnhandel från 1930-talet, allt såg ut som då men var en fullt fungerande affär. Av en entusiastisk kvinna blev vi inbjudna till museet de håller på att iordningsställa. Många gamla saker från hela området. Det mest imponerande var den gamla T-Forden från 1923 i fint skick, men tyvärr inte körbar. Vi upplyste henne om att den gamla separatorn som stod i ett hörn, är en svensk uppfinning. Det gäller att lyfta fram de storheter vi har i Sverige.

Route 66, dag 7–10

Muséetanten

Route 66, dag 7–10

Den kanske töntigaste bilden från hela Route 66. Att vi inte skäms?

Route 66, dag 7–10

Brevlådor.

Några mil från Vega ligger, Adrian, mittpunkten. Det vill säga den breddgrad där man har kört halva Route 66. Här finns Midpoint Café med alla souvenirer en Route 66:are kan önska sig – och mer därtill.

Route 66, dag 7–10

Vi har nått halvvägs, exakt.

Route 66, dag 7–10

Som sagt, halvvägs.

Vi passerar gränsen till New Mexico och letar efter spökstaden Glenrio. Den är så spöklik att vi inte hittar den utan kommer till två ställen där Route 66 helt enkelt tar slut. Albuquerque. Efter ett tag dyker den upp – och visst jag hade inte velat bor där. Inte ens på den tiden den inte var övergiven. Tucumcari är fyllt med gamla byggnader och snygga skyltar från Route 66,s storhetstid. Många används fortfarande som Blue Swallow Motel.

Route 66, dag 7–10

Dessa fantastiska skyltar...

Route 66, dag 7–10

Americas bravest.

Albuquerque är en välmående stad med Rio Grande som rinner genom. Här hittade vi Ben Michael’s Cafe. Vi väckte ägaren, kocken, servitören, musikern, bartendern och farmaceuten – allt i ett. Han tog en power-nap. Väl vaken bjöd han på goda Margaritas, supergod sallad som har gjorde av grönsaker som plockades direkt från landet bakom huset. Dessutom släpade Ben fram ett piano och bjöd på underhållning, spelade, sjöng och berättade om sina spanska ättlingar och att han själv hade byggt huset vi satt i. Hans hemgjorda mediciner tackade vi nej till, även om Monika behövt något mot sin envisa förkylning. Dagen därpå gick vi till en fransk restaurang. Vad det franska var vet vi inte men maten var och ok och de bjöd på liveband. Vilket band sedan, vilket ös! Med en basist i världsklass och en batterist med egen stil. Nu har vi lovat att skicka både bilder och en CD med film till gitarristen John Isaminger.

Route 66, dag 7–10

Ben och hans delikata sallad.

Route 66, dag 7–10

Bens girlfriend och deras barn, tror vi.

Route 66, dag 7–10

Underhållning av mycket hög klass.

Längs Turquoise Trail, från Tijeras upp till Santa Fe, hittar vi smycken i mängder och konst. Husen längs vägen och i de böljande men karga omgivningarna är häftiga. Med sina mjuka linjer i jordfärger ser de ut att vara gjorda av choklad. Vi stannar i Madrid, en liten by som tidigare varit centrum för mineralgrävarna. Kändes som många blivit kvar och nu anpassat sig efter turisterna. Lunchen intogs på The Mine Shaft Tavern, vi kunde föreställa oss att det gick hett till i salonen förr i tiden, när arbetarna träffades efter en dags hårt arbete. Santa Fe är en välmående ort och även den inställd på turister. Kaffe och glass på Hägendaz kändes lite malplacerat, men gott.

Route 66, dag 7–10

Santa Fe

Route 66, dag 7–10

Totalt ointresserad av poliserna tillrop. Han mindade sin egen business, helt enkel.

Haidi Lindqwist

Publicerad 12 april 2015 av Haidi Lindqwist

Föregående inlägg

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Se alla inlägg

Bloggen

Nästa inlägg

Den förstenade skogen, Holbrook, Arizona