Haidi Lindqwist
Publicerad 9 april 2015 av Haidi Lindqwist

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Vi börjar dag fyra med frukost, stor frukost, på Lou Mitchell’s. Ett måste när man åker Route 66. Och vem sitter där, om inte pastor Jesse Jackson som var presidentkandidat 1984 och 1988 – kul! Route 66 börjar här – på Lou Mitchell’s. Bilen vi har hyrt är stor, som allt annat här. Ett vitt slagskepp. Första stoppet blir på Joliet, det stora fängelset som byggdes 1858 och stängdes 2002. Mest känt är det för att Bluesbrothers och Prisonbreak spelades in här. Ser mest ut som ett sagoslott om man bortser från all taggtråd förstås.

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Här börjar Route 66, i Chicago!

Sedan går trippen vidare till Springfield. Här bodde och verkade Abraham Lincoln som advokat tills han blev president 1861. Intressant? Kanske men det mest upphetsande här är godståget, som tutande åker förbi, med tre lok och 124 långa, tunga godsvagnar. Det som slår oss mest längs vägen är det gråa och platta landskapet och de många ”mobile homes” fula, platta och vanvårdade.

I St Louis sover vi över. Vi lär oss att deras basebollag heter Cardinals, som för övrigt slog Chicago Cubs i premiären, på bortaplan. Stadens andra stolthet är The Arch, som symboliserar St Louis roll som porten västerut. Ett monument av finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen, 192 m i stål. Snyggt!

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Vi kör vidare. Nu börjar landskapet bli mer böljande och kuperat. Fler ”mobile homes” många, många, mycket känns slitet och skräpigt. Stoppet i Meramecgrottorna är en lektion i stalaktiter (de hängande, istappsliknande formationerna) och Stalagmiter (formationen som bildas uppåt från underlaget. Säger Wikipedia, i alla fall. Grottorna upptäcktes på 1920-talet och gjordes till en turistattraktion. Häpnadsväckande och intressant. Turen avslutades, i grottan, med att vi tittade på en film som visade USA:s storhet; bilder på soldater springandes i slow motion, svarta, vita, barn, presidenten, par i solnedgång – allt till tonerna av God Bless America. Märkligt – för oss som inte är amerikaner…

Belöningen kom när vi stannade på Missouri Hick i Cuba (ja, det finns en ort som heter Stockholm också) och åt. Korv med surkål för min del, pulled pork och revben för de andra. Gott, vällagat och prisvärt.

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Korv med surkål. Gott!

Springfield, inte samma Springfield som innan. Mycket förvirrande. Rail Haven är ett känt Route 66 motell. Den typen av motell där man parkerar framför rummet. Praktiskt och bekvämt. Maten och ölen hittade vi, till slut, på Pappy’s. Pittoreskt hak är nog rätta benämningen.

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Route 66, dag 4–6 eller (Is this the way to) Amarillo?

Vi gjorde Kansas på några mil, genade längst upp i delstaten. Stannade och fikade i Carthage på Mother Route Café. De har faktiskt ett centrum att tala om, mer än de flesta andra orter vi har åkt igenom. Hittade ett par antikaffärer – Håkan letar liten fällkniv men hittade ingen som passade. På Rock Café i Stroud, ett klassiskt Route 66 ställe öppnat 1939, drack vi Rootbeer. En klassisk amerikansk läskedryck som enligt Wikipedia främst är smaksatt med artificiell sassafras, ofta blandat med tuvvaktelbär och sarsaparill . Vad det än innehåller så var det första och sista gången…

Vi är i delstaten Oklahoma och mitt i ”bibelbältet”. Så många kyrkor, stora och små, med så många olika namn på så udda ställen har vi aldrig sett tidigare. Inte ens i våra hemtrakter som är känt för att vara frireligöst med många församlingar.
Stannar i Oklahoma City för att övernatta. Eftersom vi bor på motell hamnar vi i utkanten av denna stora vidsträckta stad. Men det kvittar ju eftersom städerna inte har något centrum. Vad blev det för mat? Hamburgare! Bosses sjunde eller åttonde, har tappat räkningen…

Haidi Lindqwist

Publicerad 9 april 2015 av Haidi Lindqwist

  • Göran Johnsson

    Vilken resa, man är lite avundsjuk. Ha det gott. Julle.

    • Haidi Lindqwist

      Tack! Det är en upplevelse på alla sätt.

Föregående inlägg

Route 66, dag 1–3

Se alla inlägg

Bloggen

Nästa inlägg

Route 66, dag 7–10