Haidi Lindqwist
Publicerad 26 april 2015 av Haidi Lindqwist

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Så börjar den sista etappen av vår resa. Las Vegas till Los Angeles. Från de gröna skogarna uppe vid Grand Canyon letar vi oss ner till Barstow och åker vi på Route 66 igen för att följa den ända in ”i kaklet” i Santa Monica, Los Angeles. Genom Williams byggdes den nya vägen först 1984, så innan dess fanns bara Route 66 att välja på. Här finns mycket som minner om den ”goda tiden”. På en skylt läser vi att det är ok att bära vapen, bara du är över 18 år. Det kanske tillhör det mindre goda. Vi fortsätter in i Arizona och här finns den längsta sammanhängande sträckan av Route 66. Vägen är kantad av gamla ställen och det är en orgie i 50-, 60- och 70-talsbyggnader och skyltar. En förklaring till att mer är bevarat här, fick vi i Seligman. Där finns Angelo Deligadillo, frisör och ägare av ”Deligadillo Barber Shop and Pool Hall” som på 80-talet insåg att orten skulle dö om inget gjordes. Han såg till att ”Historic Route 66 Association of Arizona” bildades 1987 och sedan följde de andra staterna strax efter. Tur det, annars kanske vägen hade varit ett minne blott.

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Seligman. Hade nog funkat med Zündapp också...

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

I Kingman gör vi en avstickare för att åka till Las Vegas. Landskapet blir återigen torrt, vidsträckt och ganska enformigt. 5 mil innan Vegas ligger Hooverdammen, dammbyggnaden över Coloradofloden mellan Nevada och Arizona. Kraftverksdammen, som är 222 meter hög, byggdes mellan 1931 och 1936 och är uppkallad efter president Herbert Hoover. Dammen skulle säkra tillgången till vatten för städer och jordbruk i södra Kalifornien och Arizona. Kraftverket har genom sin elproduktion haft stor betydelse för utvecklingen, inte minst i Las Vegas. Nu var det mycket lite vatten i dammen till följd av torkan, som blivit ett stort problem i Kalifornien.

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Hoover

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Colorado River

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Lake Mead

Vad säger man om Las Vegas? Disneyland för vuxna? Vi bodde på Luxor Hotel & Casino, en pyramidliknande byggnad med allehanda egyptiska kopior av skulpturer – sfinx och sån’t. Granne med vårt hotell ligger hotellet New York New York och där finns naturligtvis Empire State Buildning, Chrysler Buildning och Brooklyn Bridge, fast i mindre skala. Lite längre upp på The Strip ligger Eiffeltornet… Varför då, kan man undra – ja, säg det… Efter två nätter är det dags för sista resmålet; Los Angeles. Bosse förlorade för övrigt 7 dollar på rouletten.

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Ja, vad säger man...?

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Bellagio Casino

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Det torra, ödsliga landskapet finns på båda sidorna av vägen. Vad lever de av här? Vårt förslag var kaktusodlingar och solvärme. Inget av det såg vi. Vi passerar en jordbruksinspektion. Alla bilar kontrolleras. I Yermo stannar vi på Peggy Sue’s Diner, byggt av järnvägsslipers (!). Om namnet har något med låten av Buddy Holly att göra får vi aldrig klart för oss. Men en genuin 50-talsdiner är det. Eller? Har diners presentshoppar? Så mycket krimskrams samlat på ett ställe… Maten är i vilket fall genuin. Broccoli och ostsoppa (så tjock att stuvning är en bättre benämning), köttfärslimpa med potatismos, ärtor och sås. Och så kaffe till, inte efter, utan till.

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

One for the money, two for the show, three to get ready, go cat go...

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

I Barstow är vi på Route 66 igen och kör mot Los Angels. Väl inne i staden känner vi att målet är nära – trodde vi. Santa Monica Boulevard är mycket längre än vi trott, mycket, mycket längre. Vårt mål var att hitta skylten ”End of the trail”, beviset att vi var framme, i Palisades Park. Vi parkerade bilen på Santa Monica Pier och vips så stod skylten där. Vi var framme!

Vi inser att ett och ett halvt dygn i LA är alldeles för kort tid för att kunna säga något vettigt… Som USA:s näst största stad med 3,8 miljoner invånare (10 miljoner i countyt) och dess vidsträckt yta är den lite att bita i. Men vi utnyttjade tiden väl och hann med att se en hel del. Vad, ser du i inlägget om Los Angeles.

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Route 66, dag 14–17, eller The Bitter End…

Så, sju tankar senare, är det dags att lämna tillbaka bilen, vårt slagskepp (Ford Expedition med 5,5 liters V8), som har tjänat oss så bra. ”Budget” som det stod på hyreskontraktet ville inte kännas av bilen utan vi fick åka vidare till Avis, som efter lite letande i datorerna hittade rätt. Den tillkommande skatten på över 1000 SEK hade vi gärna velat veta innan, något som vi ska ta med till resebyrån Myplanet när vi kommer hem. Vi ska också ta upp att det är för snålt tilltagen tid mellan flygen. I vårt fall blev planet till Frankfurt en timma försenat vilket gjorde att vi missade anslutningen till Köpenhamn och vår tågbiljett till Nässjö. Nu fick vi ytterligare en natt på Kastrup (på Lufthansas bekostnad) och var så tillbaks där resan började. Nöjda ja, mer än så, men det tar tid att smälta…Beviset, våra certifikat, kanske hade mer att önska för Bosses del.

Haidi Lindqwist

Publicerad 26 april 2015 av Haidi Lindqwist

Föregående inlägg

Ett nytt sätt att smaka på Sverige

Se alla inlägg

Bloggen

Nästa inlägg

Route 66 – bilderna